Blog Image

twiggs.mytwiggs.com

Egentligen finns det väl inga hinder?

"Om det värsta som kan hända är att man blir betraktad som fullständigt sinnessjuk så har man fantastiskt lite att förlora!"

Jag själv

Take me home!

Tankar Posted on Thu, February 04, 2016 09:34:54

We spent last night talking and talking. Never ever before have I felt so understood and loved. Never ever before have I been so determined. If we don’t understand each other, we talk until we do. There is no slamming doors, raised voices or punches in my face, because this time and with this person WE are just right. There is tears when situations comfuses us, and soon again there is laughter when the questions are answered. I have never let anybody this close. My heart has never been so naked, never been so true. Why? Because his heart is in my hands just as mine is in his. If I fall, he would catch me before I hit the ground and if there is ever anything that is in my power to change his world into a better, brighter or more beautiful place, there is nothing I wouldn’t do to make that happen. This song came up when Johan and I first met, and since that moment my life has changed. I had lost my faith, my hopes and dreams. I was in the process of accepting that I would never be able to trust another person. I thought true love was for others. He prooved me wrong in a heartbeat. We have bumps in our road but we keep walking it together. This is what love feels like. I never knew!



Jag är rädd att motorn ska skära!

Tankar Posted on Tue, February 02, 2016 00:31:48

Det var något jag kände idag. Jag körde en gammal opel som sett sina bästa dagar och många ytterligare dagar därtill.
Den har diverse skavanker och bara att få i nyckeln var en utmaning, men den är trors allt skön att köra i stan, där det som krävs av den är att den ska ha fungerande bromsar och att den reagerar då man gasar.

Jag skulle köra denna bil från Eskilstuna till Katrineholm för att besöka min syster. Mellan dessa orter finns naturligtvis landsväg med hastigheter upp till 90 kilometer
i timmen.
Det var då jag insåg att jag körde en bil som fungerade bäst på lägre växlar. Det fungerade helt enkelt inte att gasa upp till 80 på fyran och sedan slänga i en ännu högre växel. Trafiken krävde det, men bilen sa ifrån. På växlar högre än fyran började hela bilen att hacka som ett tröskverk och jag insåg att det inte var en bil som passade för högre hadtigheter. Om den inte reparetas får man nog betrakta den som en sådan bil som ska få vara där den fungerar bäst.
Jag tog tåget hem och funderade under tiden på hastigheter.
Alla har vi våra växlar där vi trivs bäst och där våra varvtal känns bekväma.
Att försöka få den här Opeln att prestera på en väg jag valt utan att känna till dess kvaliteer och skavanker är olämpligt. Det gör att bilen som var så lättkörd och trevlig i stan plötsligt verkade kaputt. Jag glömde liksom bort att den faltiskt hade fungerat perfekt tills jag krävde mer av den.

Jag ska lägga det på minnet. Bara för att växlarna finns där betyder det inte att jag ska använda dem såvida den gamla Opeln inte repareras. Den fungerar ju på sina bästa växlar, och där ska den få stanna. Att jag valde att ta tåget hem var naturligt och klokt, men inte lika spännande.
Opeln är inte min, men jag hoppas att den inte skrotas. Den är så bra när den är bra.

Jag planerar att skaffa mig en bil, men det blir ingen Opel.



Vi skulle inte vara ensamma!

Tankar Posted on Fri, January 22, 2016 13:17:45

Det är intressant att tänka på hur synkade två liv kan vara och mer eller mindre löpa jämsides utan att man vet om varandra.

Under perioden innan jag och Johan träffades hade vi båda kommit fram till ungefär samma saker och på lite likartade sätt.
Jag kom nyligen från en relation där jag förväntades förstå att jag självklart aldrig skulle bli hennes viktigaste källa till lycka och tillfredsställelse hur jag än gjorde mig till. Jag förväntades förstå och acceptera att ett löfte avlagt till mig var något som ganska lätt kunde brytas, exempelvis för att hon som ansåg sig älska mig hade glömt att ta med sin jacka och frös då hon väntade på tåget hon lovat att kliva på för att komma till mig.
Jag förväntades också acceptera att hon senare samma kväll ringde mig full och hon hade mandat att skälla på mig för att jag borde ha förstått bättre än att ifrågasätta hennes beteende. Hon hade rätt att må dåligt – nämligen, och jag hade inte rätt till någon förklaring.

Jag höll på att acceptera den skiten med tårarna brännande i halsen. Jag tänkte att jag inte förtjänade bättre, och att hon, hon som fått så många söta smeknamn av mig och som tidigare hade fått mig att må så bra, faktiskt fortfarade var samma person även om hon tappat greppet i livet. Det var ju henne det var synd om?

Min Johan har levt ett liv där hans omtanke om andra tagits för given och där personer som ansett sig älska honom tycks ha spelat på hans sympatier.

Äsch, kom igen era djävla fucktards! Vi är ju snälla och generösa person er med stor förmåga till inkännande och sympati både jag och Johan. Vi gör ju allt för att de vi älskar ska vara lyckliga och vi båda drivs så starkt av detta att det blir viktigare än vår egen lycka om vi är i fel sällskap. När vi två är tillsamans och gör varandra lyckliga växer lyckan exponentiellt, så skit ner er, era fula fiskar! Det har säkert varit fint att ha oss, men vi vill inte ha såna som er i våra liv. Ni har förtätr oss tillräckligt. Stulit vår tid, våra pengar och vår kärlek.

Aldrig någonsin igen kommer jag ge upp och tro att det är meningen att jag ska vara ensam. Det jag fått höra, att ingen kommer att kunna göra mig lycklig, att min längtan efter att få känna mig som någons favoritperson är ett för högt krav att ställa på någon och en orimlig önskedröm – det kan du få äta upp!

Jag vet att bloggen kan verka svämma över av söta inlägg, men det här är inget sött inlägg. Det här är en stark känsla, inte en sån där glittrig, gullig, rosa och puff-fluffig känsla. Det här är en skarp känsla.

Ingen människa ska behöva känna sig så oviktig. Det gjorde ont, och du lät tårarna rinna, för du hade vant dig vid att se dem. Seriöst! Jag hoppas att poletten trillar ner hos dig, för jag bryr mig fortfarande om dig på det viset att du är en person jag en gång kände och som en gång gjorde mig lycklig, men du hade så otroligt fel.
Din envishet och tjurskallighet hindrade dig från förändring och insikt. Din stolthet var det som slutligen gjorde att jag valde att släppa dig, och normalt sparar jag nycklar till dörrar jag stänger, men den jag drämde igen efter dig sista gången du sårade mig låste jag med en nyckel som fick hamna på botten av en djup tjärn.

Denna text hör inte hemma på sociala medier och får inte delas, men den förtjänar att publiceras öppet för alla de personer som lever i förhållanden med människor som får dem att känna sig små och obetydliga. Den är också tillägnad personer som kanske gått igenom tider som den jag beskriver och som ännu inte orkat ställa sig upp och ge fingret åt sina spirituella energisnyltare. Jag vet minst en, en nära vän, som haft en relation till samma person som människan som sårade mig så många gånger. Det är dags att resa sig nu. Du är inte fel, min kära vän. Hon fick mig att tro att det var fel till och med på dig. Det är det INTE! Du är för bra för tjurskalliga och envisa energitjuvar, that’s all! Förlåt för att jag föll i fällan och stängde dig ute! Never again will it happen!

Lycka ska kännas i hjärta och själ. Kärlek är när man har feber tillsammans och tjaffsar o vem som ska hämta febertermometern. Kärlek är när den du älskar sätter sig tätt intill och tar din hand, ser dig djupt i ögonen och säger “Jag älskar dig varje sekund” medan du känner att livet rinner ur dig och som genom det får dig att känna att livet kommer tillbaka.

Kärlek är när den du älskar avbryter dig mitt i en mening när du babblar på i din ADHD och går ner på knä och frågar om du vill gifta dig med honom och du känner att tårarna sprutar och rösten sviker när du svarar “JA! Det fattar du väl att jag vill, pucko!”

Kärlek känns när den finns!


Här kommer ett litet tillägg i och med att över 200 personer på facebook omedelbart gillar att jag nu är förlovad med Johan.
Jag har inget intresse av att hänga ut någon egentligen, men när man använder tangentbordet lättvindligt så får man leken tåla! Jag ber inte om ursäkt för att ditt namn syns i skärmdumparna! Du har själv postat dina kommentarer offentligt!





Vem fan är J?

Tankar Posted on Wed, January 13, 2016 15:40:56

En vän* till mig har skrivit denna text, och när ni läst den, om ni läser den, ska jag förklara varför jag lägger ut den.

“JAG ÄR KÄR I HAMPUS – VAAA HAR HAN EN PENIS???

Under mina år efter jag kom ut ur garderoben så har jag träffat många kvinnor som kallar sig gay, flata, lesbisk. Dessa människor har sedan under vår vänskap fallit för en man. Dessa människor har varit skräckslagna för att komma ut för sina vänner. Dessa människor har blivit dömda för att deras nya partner har en PENIS. Hallå? Vad är det frågan om? Alla som är bi/homosexuella VET hur svårt det är att komma ut. Ändå, ä-n-d-å så är det alldeles för många som dömer. Alldeles för många som säger nej tack till umgänge och ifrågasätter den där penisen. Ursäkta mig, men karljäveln kan faktiskt inte hjälpa att han har en penis. Dessutom så handlar inte kärlek ett skvatt om den biten. Kärlek är att falla för någons hjärna/själ. Hur man nu ser på kärlek. Om hela ditt kärleksliv ocheller din vänskapskrets styrs av vem som ligger med vem. Vem som har vilket organ här eller där, så tycker jag synd om dig. För tänk så mycket du missar! Själv tycker jag penisar är superläskiga, eftersom jag inte har nån egen att bekanta mig med. De är nog inte så otäcka som jag tror. Men jag dömer ingen för att den råkar ha en penis. Det verkar superpraktiskt att kunna stå och kissa. Och vem fan har inte velat kunna skriva sitt namn med kiss? Är det bara jag?”

Ja, så uttryckte sig hon. Jag har inte i mitt vuxna liv haft relationer med annat än tjejer. Reaktionerna jag fått den senaste tiden har varit märkliga. Jag är kär i en man. Jag har en pojkvän. Ja, jag älskar honom. Han får mig att må bra. Han är den första jag tänker på när jag vaknar och när jag somnar är det han som finns i mitt hjärta. Man ska ju vara stolt när man kommer ut ur garderoben, men när man sedan finner kärleken utom “flatvärden” så ska man skämmas. Snälla sluta! Ni som ifrågasatt detta, är ni så bekymrade över vad min pojkvän har mellan benen att ni inte ser hur lycklig han gör mig? Vem är det som ska skämmas då? Inte är pride-rörelsen tänkt som en maffia? “Lämnar du så dör du!”

Skärp er!

Lämna den där djävla garderobsdörren vidöppen så finns den inte!

Så, härmed avtackar jag mig allt fiskande, alla gissningar och alla försök till att hitta fel. Nej, jag har inte gett upp om kärleken för att gifta mig rikt! För fan, ni vet vem jag är! Eller? Nej, jag saknar inte att ligga med tjejer, för mig är kärlek kärlek, och även om jag själv inte trodde att jag skulle falla för en man så är det ingen skillnad! Jag vill bara ha honom, ingen annan! Så! Nu är det sluttramsat! J heter Johan, och jag är genuint lycklig. Jag ligger hemma med feber, och Johan kommer hem på sin lunchrast för att gå ut med hundarna så att jag slipper gå ut när jag knappt orkar stå upp. Jag skulle göra samma sak för honom. Han älskar mig och jag älskar honom. Vi finns för varandra.

Min vän som skrivit texten jag lånade i detta inlägg är en av de “flator” som inte dömt eller fördömt utan bara sagt att hon är lycklig om han gör mig lycklig. Jag är tacksam för att de flesta tänker så, men de rötägg som inte kan låta bli att vara idioter, de kan hädan efter få betrakta sig som befriade från min vänskap.

Peace!

*Lm J



Change

Tankar Posted on Sat, December 26, 2015 21:11:54



Ärligheten och den färgglada muren

Tankar Posted on Sat, December 26, 2015 21:01:06

Det är helt olika saker, att vara ärlig och att vara öppen. Man kan vara både öppen och ärlig. Man kan vara bara ärlig, men inte bara öppen.

Att vara ärlig betyder ju inte att man berättar om allt för alla eller att man svarar på vilka frågor som helst.
Det finns en gråzon för mig när man medvetet utelämnar sådant som är viktigt eller oviktigt och med sitt beteende försöker få något att verka annorlunda än det är.
Jag vet hur lätt det är att hamna där i rädsla. Att spela teater för att inte skrämma bort, eller kanske för att passa in.
Är det ärlighet trots allt eller är det varken ärligt eller öppet?
Någon stans känns det som att vi avgör sådana saker helt utefter vad människor i vår omgivning serverar oss i ord.
I min värld ser jag ord användas som redskap, både för att fly, för att förklara, för att styra och för att öppna, stänga, kränka, höja… orden kanske betyder massor per definition, men jag återkommer till det faktum att de inte betyder någonting alls om de inte uttalas med öppen ärlighet.

Jag är besviken på de personer som jag har eller har haft i min närhet som utelämnar viktig information som kunnat skona mig från obehagliga överraskningar. Jag är också besviken på de som med sina ord fått mig att känna hopp, men som samtidigt eller senare med sitt beteende visat mig att orden var tomma.

Jag är besviken på mig själv för att jag ibland hör mig själv uttala ord som inte alls stämmer med min känsla eller tanke. Jag är ju också där ibland. Tro inte att jag inte vet det. Jag är mycket väl medveten om hur jag ibland kan använda ord för att fly från sådant som är för svårt att visa med handling.

Jag är imponerad av de personer jag har i mitt liv som med öppenhet och ärlighet uttalar känslor och förmedlar tankar oavkortat, utan att linda in, förvränga, förfina, förtränga. Jag gör mitt bästa själv, men det är fortfarande ett faktum att jag blir imponerad, snudd på chockad när jag får chansen att lita på en annan person. Varje gång det händer nu känns det som att det aldrig hänt förut. Jag kan inte göra mycket annat åt det än att försöka andas, ta in och skapa nya banor.

Jag har en hög mur av osäkerhet runt mig. Min utmaning är att inte måla den i vackra färger innan jag skapat möjligheter för mig själv och för andra att på rätt villkor passera genom någon liten grind eller i alla fall genom en tillräckligt stor fönsterglugg.
Vi får börja så. Jag måste börja så!



Att sluta ångra

Tankar Posted on Thu, December 10, 2015 23:31:49

Det är en jobbig känsla att tänka på de lyckligaste stunderna i livet, det mest äkta och rena, det vackraste och det skönaste – och ångra att man någonsin upplevde dem.
När det känns så sorgligt. “Tänk om jag hade vetat då att det inte skulle vara värt det i det långa loppet”.
Men där är jag kanske nu. Imorgon, när jag kommer på att der växer ut nya löv på träden varje vår, då kommer jag kanske att älska att tänka på allt det som gör mig så förtvivlad idag.
En vacker dag kommer det att åter vara mina vackraste minnen, eller i alla fall några av mina vackraste.
När jag kommit till den punkten att jag inte ångrar längre. När jag kan bära det som guld i hjärtat utan att det känns som hård metall.

Det kan vara en konst att sluta ångra sina bästa stunder!



Vi mötte våra demoner tillsammans en gång

Tankar Posted on Thu, December 10, 2015 07:20:35


In the battle for ultimate power there can only be one victor.
But if winning the battle means loosing the only thing that makes life worth living,
then, long after the victory is forgotten, the sorrow will endure.



Känslor

Tankar Posted on Sat, December 05, 2015 01:52:44

Känslor. Så fruktansvärt svåra att prata om. Ju viktigare en person är desto svårare? Jag har inget problem att uttrycka känslor men jag visar dem tydligare med uttryck, reaktioner och handlingar. Det är så jag lever mitt liv och förhåller mig till min omgivning. Det är nog därför jag har så svårt att ta någons ord på allvar innan jag fått se att det är mer än ord.
Det är så enkelt att använda sina finaste ord med intentionen att göra någon glad, men har du funderat på hur värdet på varje ord sjunker för varje gång dina handlingar känns motsägande?
Jag har tänkt massor på det för min egen del.
Mina uttryck kan vara minst sagt förvirrande och det kan inte alltid vara lätt att veta vart man har mig.
Jag kan gråta och samtidigt säga att det inte är någon fara. Jag försöker ofta förklara för mina nära och kära att det är något jag jobbar på att hitta rätt med, men att det alltid går att fråga en gång till om det känns osäkert. Ofta är det inte helt okej när jag gråter. Jag kan vara arg eller ledsen, besviken eller förvånad.
Fråga en gång till. Snällt. Jag kommer inte att hugga. Det ligger inte för mig!

Livet med PTSD…

Vägen framåt!



Se upp för avståndet!

Tankar Posted on Wed, November 11, 2015 02:35:59

Kan inte somna om! Störs av tanken på distansen mellan mina drömmar och min verklighet. “Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av!” “Se upp för dörrarna! Dörrarna stängs!” …Och där kom tunneln. Hon tog tåget åt andra hållet, för hon fick för sig att jag tog det som gick åt det tredje när jag egentligen satt kvar på samma tåg på grund av ett signalfel. Vad händer om man kliver av här och nu, utan mål och mening? Hittar man nya mål? Nya drömmar? Eller ägnar man livet åt att försöka hitta tillbaka till plattformen där man senast kände sig hemma? Nej, jag vet vart jag ska. Nästa station… men hur kommer allt att vara där? När man gått vidare, “som man gör”. Nonsens! Jag ska sova!



Hantering av odöda

Tankar Posted on Sat, November 07, 2015 23:49:11

Det hette en bok jag läste. Titeln beskriver dessutom mitt liv just nu. Jag känner att jag hanterar mig själv och andra avlägsna själar under dygnets 24 timmar. Somliga dygn somnar jag knappast för att hanteringen av någon icke avliden saknad person håller min hjärna igång. Ibland sover jag istället så länge att hanteringen blir en utmaning i att särskilja dröm från verklighet.
Obalansen får tala för sig själv.
Den dagen jag vågar glädjas åt att vi alla faktiskt lever och mår bra, då kommer jag att falla på plats igen. Tills dess vandrar jag.



Next »