Blekte bort utväxten idag, och är ganska nöjd med hur ljust det blev. Just nu är det dock inte många knop jag orkar satsa på mitt yttre. När jag var halvfärdig med att ens få i hårfärgen och började känna mig trött fick jag en sån där “men vad är det jag gör?!-känsla” Att stå där och bleka bort den lilla snutt av naturlig hårfärg med väteperoxid känns liksom inte så jag. Nu när jag är klar är jag nöjd som vanligt, men jag fick något att bita i. Jag, JAG – har varit blond när jag mått bra. Ju bättre jag mått desto ljusare har dreadsen varit. För att luggen inte ska bli förstörd köper jag små burkar med hårinpackning för hundratals kronor, ett märke utan parabener och med massor av oljor och extrakt som håret mår bra av…. OCH SÅ LITE VÄTEPEROXID PÅ DET! Duktig idiot! Visst, det är verkligen kul, det är estetik det också, som jag brukar försvara min fåfänga. Men hallå! När man liksom inte orkar? Hur estetiskt blir det då? Just nu sitter jag här med mitt naturligt koffeinfria te, smaksatt med ekologiska kryddor och känner mig till hälften bohem-pretto och lätt paranoid och till hälften urbota korkad. Jag vet inte om jag kan göra mig förstådd. Det som slår mig är att denna billiga, skräpiga och säkert tämligen hälsovådliga hårbleknkingsprodukt är som en gammal ilsken get i en fårahage. Ändå vill jag ha den. Jag föreställer mig att det funkar lite som ett missbruk. Man tänker att det är i sin ordning så länge inte helhetsbilden falnar. Nog kan man röka en fet då och då så länge man sköter jobbet. Men… Jag röker inte en fet då och då. Varför bleker jag håret? Kanske en ny tanke för mig, men den lär komma tillbaka varje gång jag tycker att min ljusbruna utväxt blivit för lång… För, när den verkliga hårfärgen skiner igenom ser man ju inte verklig ut… sa hon som har bläck under huden, en fransk lilja hängande i näsan och hår som skiftar i silver.
Vad tror ni? Kommer jag att sluta bleka håret?