Jag är krasslig. Det är inget farligt, det vet vi nog, men samtidigt… Tre månader nu och ingen riktig hjälp eller riktigt tillfrisknande ännu.
Obalans, Otur, Orättvisa, Oro…

Idag mår jag bättre än jag gjorde igår, eller har i alla fall gjort fram till nu.
Det går ju åt rätt håll om man ser det så. Samtidigt är det precis såhär det ser ut. Ena dagen totalt förstörd med smärta och trötthet, andra dagen pigg och feberfri. Hormoner.

Vi påminner varandra, Johan och jag, om hur otroligt mycket vi har att se fram emot. Det känns bättre direkt, och vi hjälper varandra.
Jag har inte kunnat träna eller leva som jag brukar på tre månader.
Jag ser fram emot så mycket. Det kan ibland slå mig att jag inte vet om jag kommer att orka när datumen kommer närmare, men jag hoppas.
Kommer jag att ha blivit opererad och hunnit läka innan vi åker till Phoenix?
Vad händer annars?

Något som slagit mig mitt i detta är hur kul vi har, varje dag. Det går inte en dag utan att jag skrattar, och det trots att jag knappt träffar någon annan än Johan.
Man blir så isolerad av att inte orka med sin varda och sitt vanliga sociala liv.

Jag kan bli ledsen så att tårarna rinner när jag tänker på hur uppenbart det är att jag hade varit fullkomligt ensam utan Johan. Ingen hälsar ju på mig. Det är vi som får förflytta oss, och det kostar mig mycket energi. Jag ber inte någon att komma och umgås med mig. Jag har nästan valt ensamhet för att jag har trott varje dag i månaders tid att jag ska “må bra imorgon”.

Jag har klarat av det viktiga fram till nu och jag fortsätter. Livet är mitt att leva och jag lever det hellre såhär. En dag kommer jag att konstatera att jag är frisk på riktigt. Resa mig och känna att jag orkar, att inget gör ont och att alla bitar är på plats.

Det händer att jag får förslag från vänner på vad det är jag lider av. Jag är så rörd av att vänner jag knappt träffar (för det är de som hör av sig), noterar att jag inte är aktiv.
Jag har verkligen tagit till mig av tipsen och förslagen. Jag är tvungen att lita på sjukvården som har mer records på detta än vad jag vill gå ut med. Det finns detaljer som egentligen inte måste betyda att något av de förslag jag fått från mina vänner egentligen måste vara felaktiga.
Vi får se…
Utmattningssyndrom? (Feber?)
Candida (Cykliskt?)
Överträning? (Utan träning?)

Ja… Hormonellt är det, det är som att trampa vatten, men vattnet är varmt och Johan ger mig allt jag behöver. Vi ska dra upp mig när vi vet hur!

Idag vaknade jag som en sol… nu är det ner som en pannkaka som gäller, men det blir bättre. Att det finns andra som lider mer än mig gör mig inte gladare. Jag lider redan med dem och har redan den infallsvinkeln, men var och en drabbas inom ramen av sin egen existens. Detta är inte en tia på min smärtskala, men det är väl en åtta på skalan om man räknar in fler parametrar än fysisk smärta.
Det bör rimligtvis bara bli bättre!