Man kan inte vara på topp varje dag, det är ju bara ett faktum. Jag är inte på topp idag. Tyvärr har jag inte varit ens i närheten på väldigt länge.
Jag har helt låtit bli att gnälla över det öppet, dels för att jag inte behöver och dels för att jag får det stöd jag behöver från Johan. Inför Johan gnäller jag inte, jag berättar, ibland lite upprepat, hur jag mår.

De som känner mig bäst, eller borde känna mig bäst, vet att jag har det “lite kämpigt”, men ser kanske också att jag håller lågan uppe. Jag är ingen quitter och jag är ingen förlorare. Ibland fattas det mig något dock. Den där känslan av att mina närmsta faktiskt har min situation i åtanke.
Jag vill inte behöva be om visad hänsyn.
Just nu behöver jag visst be om det, naturligtvis med undantag. Jag har några personer i mitt liv som visar en enorm hänsyn. Jag är så tacksam för det.

Jag mår ju snart bättre. Jag har inte drabbats av pesten. Jag har haft feber väldigt mycket och väldigt länge, och min hälsa har åkt berg och dalbana i några månader. Jag har inga glansiga cancerögon och jag skrämmer inte slag på min omgivning. Tvärt om är det tydligt att det är få som oroar sig alls. Det känns skönt å ena sidan, men ibland lite ensamt. Jag tänker tillbaka på hur allt var i höstas.

Jag kommer nog att ångra det här inlägget, kanske blir det det första inlägget jag gör som jag faktiskt tar bort sen, men må så vara.
Jag är ledsen, besviken och arg.

Jag saknar min kropp. Jag saknar känslan av att kunna springa ifrån vem som helst. Jag saknar känslan av att kunna dammsuga eller ens borsta tänderna utan att bli andfådd. Jag saknar att kunna njuta av en promenad med hunden.
Jag saknar något oerhört min styrka och min träningsrutin.
När ska jag få vara mig igen?
Jag känner mig som en tung påse med inälvor på ett par darriga ben…
Vad känner du dig som?