Det var något jag kände idag. Jag körde en gammal opel som sett sina bästa dagar och många ytterligare dagar därtill.
Den har diverse skavanker och bara att få i nyckeln var en utmaning, men den är trors allt skön att köra i stan, där det som krävs av den är att den ska ha fungerande bromsar och att den reagerar då man gasar.

Jag skulle köra denna bil från Eskilstuna till Katrineholm för att besöka min syster. Mellan dessa orter finns naturligtvis landsväg med hastigheter upp till 90 kilometer
i timmen.
Det var då jag insåg att jag körde en bil som fungerade bäst på lägre växlar. Det fungerade helt enkelt inte att gasa upp till 80 på fyran och sedan slänga i en ännu högre växel. Trafiken krävde det, men bilen sa ifrån. På växlar högre än fyran började hela bilen att hacka som ett tröskverk och jag insåg att det inte var en bil som passade för högre hadtigheter. Om den inte reparetas får man nog betrakta den som en sådan bil som ska få vara där den fungerar bäst.
Jag tog tåget hem och funderade under tiden på hastigheter.
Alla har vi våra växlar där vi trivs bäst och där våra varvtal känns bekväma.
Att försöka få den här Opeln att prestera på en väg jag valt utan att känna till dess kvaliteer och skavanker är olämpligt. Det gör att bilen som var så lättkörd och trevlig i stan plötsligt verkade kaputt. Jag glömde liksom bort att den faltiskt hade fungerat perfekt tills jag krävde mer av den.

Jag ska lägga det på minnet. Bara för att växlarna finns där betyder det inte att jag ska använda dem såvida den gamla Opeln inte repareras. Den fungerar ju på sina bästa växlar, och där ska den få stanna. Att jag valde att ta tåget hem var naturligt och klokt, men inte lika spännande.
Opeln är inte min, men jag hoppas att den inte skrotas. Den är så bra när den är bra.

Jag planerar att skaffa mig en bil, men det blir ingen Opel.