Det är intressant att tänka på hur synkade två liv kan vara och mer eller mindre löpa jämsides utan att man vet om varandra.

Under perioden innan jag och Johan träffades hade vi båda kommit fram till ungefär samma saker och på lite likartade sätt.
Jag kom nyligen från en relation där jag förväntades förstå att jag självklart aldrig skulle bli hennes viktigaste källa till lycka och tillfredsställelse hur jag än gjorde mig till. Jag förväntades förstå och acceptera att ett löfte avlagt till mig var något som ganska lätt kunde brytas, exempelvis för att hon som ansåg sig älska mig hade glömt att ta med sin jacka och frös då hon väntade på tåget hon lovat att kliva på för att komma till mig.
Jag förväntades också acceptera att hon senare samma kväll ringde mig full och hon hade mandat att skälla på mig för att jag borde ha förstått bättre än att ifrågasätta hennes beteende. Hon hade rätt att må dåligt – nämligen, och jag hade inte rätt till någon förklaring.

Jag höll på att acceptera den skiten med tårarna brännande i halsen. Jag tänkte att jag inte förtjänade bättre, och att hon, hon som fått så många söta smeknamn av mig och som tidigare hade fått mig att må så bra, faktiskt fortfarade var samma person även om hon tappat greppet i livet. Det var ju henne det var synd om?

Min Johan har levt ett liv där hans omtanke om andra tagits för given och där personer som ansett sig älska honom tycks ha spelat på hans sympatier.

Äsch, kom igen era djävla fucktards! Vi är ju snälla och generösa person er med stor förmåga till inkännande och sympati både jag och Johan. Vi gör ju allt för att de vi älskar ska vara lyckliga och vi båda drivs så starkt av detta att det blir viktigare än vår egen lycka om vi är i fel sällskap. När vi två är tillsamans och gör varandra lyckliga växer lyckan exponentiellt, så skit ner er, era fula fiskar! Det har säkert varit fint att ha oss, men vi vill inte ha såna som er i våra liv. Ni har förtätr oss tillräckligt. Stulit vår tid, våra pengar och vår kärlek.

Aldrig någonsin igen kommer jag ge upp och tro att det är meningen att jag ska vara ensam. Det jag fått höra, att ingen kommer att kunna göra mig lycklig, att min längtan efter att få känna mig som någons favoritperson är ett för högt krav att ställa på någon och en orimlig önskedröm – det kan du få äta upp!

Jag vet att bloggen kan verka svämma över av söta inlägg, men det här är inget sött inlägg. Det här är en stark känsla, inte en sån där glittrig, gullig, rosa och puff-fluffig känsla. Det här är en skarp känsla.

Ingen människa ska behöva känna sig så oviktig. Det gjorde ont, och du lät tårarna rinna, för du hade vant dig vid att se dem. Seriöst! Jag hoppas att poletten trillar ner hos dig, för jag bryr mig fortfarande om dig på det viset att du är en person jag en gång kände och som en gång gjorde mig lycklig, men du hade så otroligt fel.
Din envishet och tjurskallighet hindrade dig från förändring och insikt. Din stolthet var det som slutligen gjorde att jag valde att släppa dig, och normalt sparar jag nycklar till dörrar jag stänger, men den jag drämde igen efter dig sista gången du sårade mig låste jag med en nyckel som fick hamna på botten av en djup tjärn.

Denna text hör inte hemma på sociala medier och får inte delas, men den förtjänar att publiceras öppet för alla de personer som lever i förhållanden med människor som får dem att känna sig små och obetydliga. Den är också tillägnad personer som kanske gått igenom tider som den jag beskriver och som ännu inte orkat ställa sig upp och ge fingret åt sina spirituella energisnyltare. Jag vet minst en, en nära vän, som haft en relation till samma person som människan som sårade mig så många gånger. Det är dags att resa sig nu. Du är inte fel, min kära vän. Hon fick mig att tro att det var fel till och med på dig. Det är det INTE! Du är för bra för tjurskalliga och envisa energitjuvar, that’s all! Förlåt för att jag föll i fällan och stängde dig ute! Never again will it happen!

Lycka ska kännas i hjärta och själ. Kärlek är när man har feber tillsammans och tjaffsar o vem som ska hämta febertermometern. Kärlek är när den du älskar sätter sig tätt intill och tar din hand, ser dig djupt i ögonen och säger “Jag älskar dig varje sekund” medan du känner att livet rinner ur dig och som genom det får dig att känna att livet kommer tillbaka.

Kärlek är när den du älskar avbryter dig mitt i en mening när du babblar på i din ADHD och går ner på knä och frågar om du vill gifta dig med honom och du känner att tårarna sprutar och rösten sviker när du svarar “JA! Det fattar du väl att jag vill, pucko!”

Kärlek känns när den finns!


Här kommer ett litet tillägg i och med att över 200 personer på facebook omedelbart gillar att jag nu är förlovad med Johan.
Jag har inget intresse av att hänga ut någon egentligen, men när man använder tangentbordet lättvindligt så får man leken tåla! Jag ber inte om ursäkt för att ditt namn syns i skärmdumparna! Du har själv postat dina kommentarer offentligt!