Blog Image

twiggs.mytwiggs.com

Egentligen finns det väl inga hinder?

"Om det värsta som kan hända är att man blir betraktad som fullständigt sinnessjuk så har man fantastiskt lite att förlora!"

Jag själv

En get i fårahagen? Eller ska vi kalla det estetik?

Ludd från hjärnan Posted on Thu, March 24, 2016 13:59:59

Blekte bort utväxten idag, och är ganska nöjd med hur ljust det blev. Just nu är det dock inte många knop jag orkar satsa på mitt yttre. När jag var halvfärdig med att ens få i hårfärgen och började känna mig trött fick jag en sån där “men vad är det jag gör?!-känsla” Att stå där och bleka bort den lilla snutt av naturlig hårfärg med väteperoxid känns liksom inte så jag. Nu när jag är klar är jag nöjd som vanligt, men jag fick något att bita i. Jag, JAG – har varit blond när jag mått bra. Ju bättre jag mått desto ljusare har dreadsen varit. För att luggen inte ska bli förstörd köper jag små burkar med hårinpackning för hundratals kronor, ett märke utan parabener och med massor av oljor och extrakt som håret mår bra av…. OCH SÅ LITE VÄTEPEROXID PÅ DET! Duktig idiot! Visst, det är verkligen kul, det är estetik det också, som jag brukar försvara min fåfänga. Men hallå! När man liksom inte orkar? Hur estetiskt blir det då? Just nu sitter jag här med mitt naturligt koffeinfria te, smaksatt med ekologiska kryddor och känner mig till hälften bohem-pretto och lätt paranoid och till hälften urbota korkad. Jag vet inte om jag kan göra mig förstådd. Det som slår mig är att denna billiga, skräpiga och säkert tämligen hälsovådliga hårbleknkingsprodukt är som en gammal ilsken get i en fårahage. Ändå vill jag ha den. Jag föreställer mig att det funkar lite som ett missbruk. Man tänker att det är i sin ordning så länge inte helhetsbilden falnar. Nog kan man röka en fet då och då så länge man sköter jobbet. Men… Jag röker inte en fet då och då. Varför bleker jag håret? Kanske en ny tanke för mig, men den lär komma tillbaka varje gång jag tycker att min ljusbruna utväxt blivit för lång… För, när den verkliga hårfärgen skiner igenom ser man ju inte verklig ut… sa hon som har bläck under huden, en fransk lilja hängande i näsan och hår som skiftar i silver.
Vad tror ni? Kommer jag att sluta bleka håret?



Oooo! Upp som en sol…

Dagar och sånt Posted on Wed, March 23, 2016 16:19:46

Jag är krasslig. Det är inget farligt, det vet vi nog, men samtidigt… Tre månader nu och ingen riktig hjälp eller riktigt tillfrisknande ännu.
Obalans, Otur, Orättvisa, Oro…

Idag mår jag bättre än jag gjorde igår, eller har i alla fall gjort fram till nu.
Det går ju åt rätt håll om man ser det så. Samtidigt är det precis såhär det ser ut. Ena dagen totalt förstörd med smärta och trötthet, andra dagen pigg och feberfri. Hormoner.

Vi påminner varandra, Johan och jag, om hur otroligt mycket vi har att se fram emot. Det känns bättre direkt, och vi hjälper varandra.
Jag har inte kunnat träna eller leva som jag brukar på tre månader.
Jag ser fram emot så mycket. Det kan ibland slå mig att jag inte vet om jag kommer att orka när datumen kommer närmare, men jag hoppas.
Kommer jag att ha blivit opererad och hunnit läka innan vi åker till Phoenix?
Vad händer annars?

Något som slagit mig mitt i detta är hur kul vi har, varje dag. Det går inte en dag utan att jag skrattar, och det trots att jag knappt träffar någon annan än Johan.
Man blir så isolerad av att inte orka med sin varda och sitt vanliga sociala liv.

Jag kan bli ledsen så att tårarna rinner när jag tänker på hur uppenbart det är att jag hade varit fullkomligt ensam utan Johan. Ingen hälsar ju på mig. Det är vi som får förflytta oss, och det kostar mig mycket energi. Jag ber inte någon att komma och umgås med mig. Jag har nästan valt ensamhet för att jag har trott varje dag i månaders tid att jag ska “må bra imorgon”.

Jag har klarat av det viktiga fram till nu och jag fortsätter. Livet är mitt att leva och jag lever det hellre såhär. En dag kommer jag att konstatera att jag är frisk på riktigt. Resa mig och känna att jag orkar, att inget gör ont och att alla bitar är på plats.

Det händer att jag får förslag från vänner på vad det är jag lider av. Jag är så rörd av att vänner jag knappt träffar (för det är de som hör av sig), noterar att jag inte är aktiv.
Jag har verkligen tagit till mig av tipsen och förslagen. Jag är tvungen att lita på sjukvården som har mer records på detta än vad jag vill gå ut med. Det finns detaljer som egentligen inte måste betyda att något av de förslag jag fått från mina vänner egentligen måste vara felaktiga.
Vi får se…
Utmattningssyndrom? (Feber?)
Candida (Cykliskt?)
Överträning? (Utan träning?)

Ja… Hormonellt är det, det är som att trampa vatten, men vattnet är varmt och Johan ger mig allt jag behöver. Vi ska dra upp mig när vi vet hur!

Idag vaknade jag som en sol… nu är det ner som en pannkaka som gäller, men det blir bättre. Att det finns andra som lider mer än mig gör mig inte gladare. Jag lider redan med dem och har redan den infallsvinkeln, men var och en drabbas inom ramen av sin egen existens. Detta är inte en tia på min smärtskala, men det är väl en åtta på skalan om man räknar in fler parametrar än fysisk smärta.
Det bör rimligtvis bara bli bättre!



Inköpslista!

Dagar och sånt Posted on Wed, March 09, 2016 13:12:40

Dagens inköpslista! Ikväll ska jag laga köttgryta med potatismos, det är en av mina favoriträtter att laga och jag tror att det är en av Johans favoriträtter att äta, även om det är något han säger om det mesta jag slänger ihop 😉Det här är den förra köttgrytan jag lagade, i den hade jag allt möjligt, högrev, blandade grönsaker, sidfläsk, äpplen, rödlök, rosépeppar och lite av varje. Jag använder aldrig recept när jag lagar mat, därför kan jag inte alltid göra om en rätt två gånger, men det blir något nytt varje dag istället!



Tack för nålen!

Träning Posted on Tue, March 08, 2016 14:38:38

Man kan inte vara på topp varje dag, det är ju bara ett faktum. Jag är inte på topp idag. Tyvärr har jag inte varit ens i närheten på väldigt länge.
Jag har helt låtit bli att gnälla över det öppet, dels för att jag inte behöver och dels för att jag får det stöd jag behöver från Johan. Inför Johan gnäller jag inte, jag berättar, ibland lite upprepat, hur jag mår.

De som känner mig bäst, eller borde känna mig bäst, vet att jag har det “lite kämpigt”, men ser kanske också att jag håller lågan uppe. Jag är ingen quitter och jag är ingen förlorare. Ibland fattas det mig något dock. Den där känslan av att mina närmsta faktiskt har min situation i åtanke.
Jag vill inte behöva be om visad hänsyn.
Just nu behöver jag visst be om det, naturligtvis med undantag. Jag har några personer i mitt liv som visar en enorm hänsyn. Jag är så tacksam för det.

Jag mår ju snart bättre. Jag har inte drabbats av pesten. Jag har haft feber väldigt mycket och väldigt länge, och min hälsa har åkt berg och dalbana i några månader. Jag har inga glansiga cancerögon och jag skrämmer inte slag på min omgivning. Tvärt om är det tydligt att det är få som oroar sig alls. Det känns skönt å ena sidan, men ibland lite ensamt. Jag tänker tillbaka på hur allt var i höstas.

Jag kommer nog att ångra det här inlägget, kanske blir det det första inlägget jag gör som jag faktiskt tar bort sen, men må så vara.
Jag är ledsen, besviken och arg.

Jag saknar min kropp. Jag saknar känslan av att kunna springa ifrån vem som helst. Jag saknar känslan av att kunna dammsuga eller ens borsta tänderna utan att bli andfådd. Jag saknar att kunna njuta av en promenad med hunden.
Jag saknar något oerhört min styrka och min träningsrutin.
När ska jag få vara mig igen?
Jag känner mig som en tung påse med inälvor på ett par darriga ben…
Vad känner du dig som?



Sexuellt understimulerade män i sina bästa år!

Ludd från hjärnan Posted on Tue, February 09, 2016 12:43:32

Det finns så många av dem! Det kan ibland kännas som att de står som en vägg av dumhet framför en.
Framför allt figurerar de på sociala medier där de med all oönskad tydlighet flaggar för sin idioti genom omotiverade kommentarer genomsyrade av lika omotiverade antaganden och med en bitter underton av sexuella anspelningar.

Jag reagerar starkt på sådana kommentarer då jag tycker att de är respektlösa gentemot mig och min fästman såväl som de är olämpliga att smälla upp offentligt. Det är så pass många som ser och läser kommentarer på sociala medier att det förefaller ganska klumpigt att verbalt våldta andra människors statusuppdateringar.

I förrgår drabbades jag av någon typ av ganska akuta nässelutslag. Det är verkligen ingen rolig erfarenhet då man drabbas av en lättare panik när hela kroppen plötsligt blir knottrig, röd som en kräfta och kliar så att man inte kan tänka klart.
Jag gjorde en facebookstatus om detta, inte för att beklaga mig på något sätt utan för att se om någon annan kanske hade varit med om något liknande. Jag hade trots allt ingen aning om vad som utlöst problemen och jag kanske kunde få tips på någon bra husmorskur mot nässelfeber.

Det var flera personer som kom med råd tills en person överensstämmande med rubriken på detta inlägg la sina fingrar på tangentbordet för att föreslå att jag kanske var allergisk mot heterosex. Snälla nån!
Det hade väl inte varit roligt som skämt ens om det haft en poäng.
Jag högg på det naturligtvis och hävdade att det inte var någonting som hade med saken att göra. Återigen ska det poängteras att jag sannolikt har sex med en man. Vem har med det att göra annat än jag och Johan?

Naturligtvis är jag inte allergisk emot heterosex, tvärt om, men det är min och Johans ensak, och jag ser absolut ingen som helst koppling mellan detta och mina otäcka utslag som spridit sig över hela kroppen.

Vad händer då? Jo, den ovan nämnda kommentatorn känner sig kränkt och anser att jag är bitchig utan orsak. En diskussion om vad som antagits eller ej blossar upp eftersom han är inkapabel att ta på sig den dumstrut han står och håller i medan han ivrigt gestikulerar med båda händerna.

Han undrar vad som egentligen är problemet. Varför jag ständigt hugger på just hans kommentarer. Jo, det är för att just han kommenterar på det här sättet. Han och några med honom.

Man kunde tycka att det kunde räcka här, att vi kunde konstatera att han ser dum ut och att han fullständigt gjort sig själv till åtlöje, men det räcker inte här.
Han var nog i faggorna hela tiden, ryggdunkaren. Den andra sexuellt understimulerade medelålders mannen i sina bästa år, lika singel, lika bitter och framför allt lika dum.

Skämt åsido, skriver han, fast felstavat. Skämt o sido. En brasklapp: Skämt o sido? Vad betyder det? Vilka ord ingår i den formuleringen? Åsido är ett ord. Ska vi försöka enas om det i alla fall?
Nåväl, Skämt o sido, skriver denna andra man. För han vill faktiskt berätta att en tjej han varit tillsammans med (som naturligtvis haft vett nog att lämna honom) fick utslag av hans raklödder. Det innebär i hans värld en ryggdunk till man # 1, därför att det bekräftar det rimliga antagandet han gjort i sin första kommentar. Man kan få nässelutslag över hela kroppen av heterosex!
Naturligtvis ska han också passa på att känna sig kränkt då jag och min bästa väninna börjar slänga käft och i sarkastiska ordalag hävda att vi ångrar att vi använt raklödder istället för vispgrädde på chokladpuddingen och att det naturligtvis ligger en hel del rim och reson i att man då man idkar heterosex låter den nyrakade mannen gnida sin haka mot hela ens kropp så att ett jämnt lager partiklar från resterna av raklöddret bildar en allergen overall. Part of the fun!
Synd att det blir så olyckligt då vissa personer ska till att uttala sig.


Det är inte lätt, det är det inte.



Fredag

Dagar och sånt Posted on Fri, February 05, 2016 15:37:24

Jag har verkligen en riktigt seg dag idag. Eller? Jag har varit hemma och gjort “absolut ingenting” hela dagen och det är extremt ovanligt i mitt liv.
Det är konstigt det där, att ena dagen önskar man sig för allt i världen en liten paus, för att få andas och glo lite, men när det sedan dyker upp en dag då man inte har något speciellt planerat blir det rätt meningslöst att sitta och glo.

Jag vet att en dag som den här, då jag “inte får något vettigt gjort alls”, är bra för mig. Det är nästan så att jag planerat för att klämma in den här känslan mitt i allt, för att den behövs.

Visst, på min skala är en sån här dag händelselös, men jag har trots allt tagit två promenader med hundarna, marinerat kött, pratat i telefon med två personer, duschat, gjort nya cornrows och skött om katterna, tömt kattlådan, burit ut soporna, tömt diskmaskinen, fyllt på diskmaskinen, spillt ut kaffe, tvättat kläder, torkat golvet, en stol och köksbordet… Och så har jag jobbat någon timme hemifrån. På min skala en dag då jag gjort absolut ingenting.

Min stilla undran… Hur orkar jag med alla de andra dagarna när det är en dag varannan månad som ser ut som den här?
Jag bara orkar. Jag tänker inte på det. Ibland händer det att jag önskar mig en liten paus, så att jag får sitta och glo.



Take me home!

Tankar Posted on Thu, February 04, 2016 09:34:54

We spent last night talking and talking. Never ever before have I felt so understood and loved. Never ever before have I been so determined. If we don’t understand each other, we talk until we do. There is no slamming doors, raised voices or punches in my face, because this time and with this person WE are just right. There is tears when situations comfuses us, and soon again there is laughter when the questions are answered. I have never let anybody this close. My heart has never been so naked, never been so true. Why? Because his heart is in my hands just as mine is in his. If I fall, he would catch me before I hit the ground and if there is ever anything that is in my power to change his world into a better, brighter or more beautiful place, there is nothing I wouldn’t do to make that happen. This song came up when Johan and I first met, and since that moment my life has changed. I had lost my faith, my hopes and dreams. I was in the process of accepting that I would never be able to trust another person. I thought true love was for others. He prooved me wrong in a heartbeat. We have bumps in our road but we keep walking it together. This is what love feels like. I never knew!



Jag är rädd att motorn ska skära!

Tankar Posted on Tue, February 02, 2016 00:31:48

Det var något jag kände idag. Jag körde en gammal opel som sett sina bästa dagar och många ytterligare dagar därtill.
Den har diverse skavanker och bara att få i nyckeln var en utmaning, men den är trors allt skön att köra i stan, där det som krävs av den är att den ska ha fungerande bromsar och att den reagerar då man gasar.

Jag skulle köra denna bil från Eskilstuna till Katrineholm för att besöka min syster. Mellan dessa orter finns naturligtvis landsväg med hastigheter upp till 90 kilometer
i timmen.
Det var då jag insåg att jag körde en bil som fungerade bäst på lägre växlar. Det fungerade helt enkelt inte att gasa upp till 80 på fyran och sedan slänga i en ännu högre växel. Trafiken krävde det, men bilen sa ifrån. På växlar högre än fyran började hela bilen att hacka som ett tröskverk och jag insåg att det inte var en bil som passade för högre hadtigheter. Om den inte reparetas får man nog betrakta den som en sådan bil som ska få vara där den fungerar bäst.
Jag tog tåget hem och funderade under tiden på hastigheter.
Alla har vi våra växlar där vi trivs bäst och där våra varvtal känns bekväma.
Att försöka få den här Opeln att prestera på en väg jag valt utan att känna till dess kvaliteer och skavanker är olämpligt. Det gör att bilen som var så lättkörd och trevlig i stan plötsligt verkade kaputt. Jag glömde liksom bort att den faltiskt hade fungerat perfekt tills jag krävde mer av den.

Jag ska lägga det på minnet. Bara för att växlarna finns där betyder det inte att jag ska använda dem såvida den gamla Opeln inte repareras. Den fungerar ju på sina bästa växlar, och där ska den få stanna. Att jag valde att ta tåget hem var naturligt och klokt, men inte lika spännande.
Opeln är inte min, men jag hoppas att den inte skrotas. Den är så bra när den är bra.

Jag planerar att skaffa mig en bil, men det blir ingen Opel.



Tillbaka till overkligheten!

Dagar och sånt Posted on Tue, January 26, 2016 13:53:21

Idag är jag tillbaka i Eskilstuna efter att ha varit borta länge. Jag har varit sjuk och hade hög feber i över en vecka, så jag rörde mig inte mycket under de senaste veckorna. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att vara tillbaka i Eskilstuna. Jag är inte hemma här och i tanken började jag flytta härifrån redan för ett år sedan, eller kanske flera. Jag vet ju vart jag ska, men nu måste jag bida min tid. Livet kommer aldrig att rusa ifrån mig, och jag kommer att vara på rätt plats så länge jag inte rusar ifrån livet själv.

Jag är ju inte klar. Jag är bara helt färdig, men klar är jag inte ännu. Det finns en mening med att jag sitter just här just nu, och det klokaste man kan göra med sin tid är att använda den.
Jag längtar efter Johan så att det gör ont i hjärtat men snart får jag träffa honom igen, och jag har tid.



Paprika för tjugonio och nittio!

Ludd från hjärnan Posted on Mon, January 25, 2016 10:48:54

Jag planerade att laga mexikanskt till middag. Jag är inte på något vis någon halvfabrikatsmänniska, därför lagar jag allt från grunden med så bra råvaror som möjligt, det kanske tar lite längre tid, men de som tror att det är billigare med halvfabrikat än med ekologiska råvaror letar på fel ställen och gör dåliga kalkyler.
Vi var på ICA Maxi, kungens kurva, och handlade. Där jobbade just denna dag en spetig liten dam med djupa rynkor i pannan. Hon gör inga kalkyler. Hon maler sig genom sitt liv, och även efter att hon stängt dörren om sig hemma på fredagkvällen och plockat fram sina artificiellt framställda produkter för en svennifierad tacokväll hör hon det pipande ljudet från kassan på ICA där hon jobbat de senaste trettio åren. Ljudet har fastnat där. Det påminner om att en ny arbetsvecka snart är i antågande.

Allt jämnar ut sig. Vissa grönsaker är dyra att odla utan bekämpningsmedel, för de är extra känsliga för angrepp och därmed blir svinnet större för lantbrukaren, då betalar man lite mer för just den varan, men det kompenserar man sedan genom att använda riktiga kryddor, till mexikansk mat exempelvis färsk chilifrukt, spiskummin, kanel, ingefära, paprika och färsk vitlök. En färdig kryddmix för skandinavisk tacomys innehåller inte bara 70% salt och 50% socker utan maxar också sin imploderade procentsats med gifter som framställts i labb och som gör att vi vill fortsätta äta svennifierad taco varje helg tills vi dör i tarmcancer samma dag som vi nått pensionsålder. Ekorrehjulet, ni vet! Vi äter maten, maten äter oss.

“Ser du gangsterkillarna på savannen i skärholmen, Zimba? När vi dör blir våra kroppar till gräs, och gangsterkillarna röker gräset. Så hänger allt ihop, i LIVETS STORA CIRKEL!”

Nåväl, åter till vår lilla skrumpna kvinna på ICA Maxi! Hon är mamma till någon av ovan nämnda gangsterkillar, en av de ljushylta som bryter lite mer än de svartmuskiga men lite farligare varianterna. En sån som röker lite mer av gräset och gör än sämre kalkyler än sin mor.
Mamman var det ja! Morssan! Hon sitter vid sin post och låter vara för vara passera, sömngångaraktigt. Ett pip per vara. Som det alltid varit.
Plötsligt stannar hon bandet, lägger ett tvåpack ekologisk paprika på hyllan under den nötta kassatelefonen. Jag tittar på displayen som visar en koncis beskrivning samt pris på varje vara som passerar. Med luren mot örat knappar vår morssa på sitt tangentbord som finns där utan att vi ser det, och jag ser att hon plockar bort mina paprikor från notan.
“Jag har en kund här med paprika” …. ” Ja, det är Ekologisk paprikamix” … “Jaha, ja, det är två paprikor i förpackningen”….. “Okej, jag förstår, tack i alla fall”….
Morssan i kassan har än djupare veck i pannan. Hon tittar på mig. Hon slår ut med händerna och ger min en blick som säger “Tyvärr, det finns inget jag kan göra”.
Hon säger dock “Ja, Tjugonioochnittio” med en skam i rösten som hos den som precis råkat ramma din Porsche med sin Saab turbo.
Jag funderar. Kände hon att 29:90 var orimligt dyrt för två ekologiska paprikor? Jo, det kanske det var, men jag frågade inte.

Lilla mamma! Morssan! Du har ett hjärta av guld och du är tapper, men du har större problem än att jag väljer dyra grönsaker till min mexikanska anrättning.
Släpp det för din egen skull. Din son kanske snart ruinerar DIG. Ta dig tid till dig själv, morssan! Sträck på dig! Glöm streckkoderna en stund och släng ut sonen din! Gör dig en kopp te och ta hand om dig.
Det är okej!
Paprika får kosta 29:90, men enligt Svensk lagstiftning är det förbjudet att röka den typ av gräs som din sparsamt nogräknande son fyller lungorna med och vars aktiva substans gifter sig med natriumglutamaten i hans centrala nervsystem varje fredag.
Andas lilla mamma! Jag klarar mig!
29:90 är okej!
Jag är dig evligt tacksam för ditt engagemang!



Vi skulle inte vara ensamma!

Tankar Posted on Fri, January 22, 2016 13:17:45

Det är intressant att tänka på hur synkade två liv kan vara och mer eller mindre löpa jämsides utan att man vet om varandra.

Under perioden innan jag och Johan träffades hade vi båda kommit fram till ungefär samma saker och på lite likartade sätt.
Jag kom nyligen från en relation där jag förväntades förstå att jag självklart aldrig skulle bli hennes viktigaste källa till lycka och tillfredsställelse hur jag än gjorde mig till. Jag förväntades förstå och acceptera att ett löfte avlagt till mig var något som ganska lätt kunde brytas, exempelvis för att hon som ansåg sig älska mig hade glömt att ta med sin jacka och frös då hon väntade på tåget hon lovat att kliva på för att komma till mig.
Jag förväntades också acceptera att hon senare samma kväll ringde mig full och hon hade mandat att skälla på mig för att jag borde ha förstått bättre än att ifrågasätta hennes beteende. Hon hade rätt att må dåligt – nämligen, och jag hade inte rätt till någon förklaring.

Jag höll på att acceptera den skiten med tårarna brännande i halsen. Jag tänkte att jag inte förtjänade bättre, och att hon, hon som fått så många söta smeknamn av mig och som tidigare hade fått mig att må så bra, faktiskt fortfarade var samma person även om hon tappat greppet i livet. Det var ju henne det var synd om?

Min Johan har levt ett liv där hans omtanke om andra tagits för given och där personer som ansett sig älska honom tycks ha spelat på hans sympatier.

Äsch, kom igen era djävla fucktards! Vi är ju snälla och generösa person er med stor förmåga till inkännande och sympati både jag och Johan. Vi gör ju allt för att de vi älskar ska vara lyckliga och vi båda drivs så starkt av detta att det blir viktigare än vår egen lycka om vi är i fel sällskap. När vi två är tillsamans och gör varandra lyckliga växer lyckan exponentiellt, så skit ner er, era fula fiskar! Det har säkert varit fint att ha oss, men vi vill inte ha såna som er i våra liv. Ni har förtätr oss tillräckligt. Stulit vår tid, våra pengar och vår kärlek.

Aldrig någonsin igen kommer jag ge upp och tro att det är meningen att jag ska vara ensam. Det jag fått höra, att ingen kommer att kunna göra mig lycklig, att min längtan efter att få känna mig som någons favoritperson är ett för högt krav att ställa på någon och en orimlig önskedröm – det kan du få äta upp!

Jag vet att bloggen kan verka svämma över av söta inlägg, men det här är inget sött inlägg. Det här är en stark känsla, inte en sån där glittrig, gullig, rosa och puff-fluffig känsla. Det här är en skarp känsla.

Ingen människa ska behöva känna sig så oviktig. Det gjorde ont, och du lät tårarna rinna, för du hade vant dig vid att se dem. Seriöst! Jag hoppas att poletten trillar ner hos dig, för jag bryr mig fortfarande om dig på det viset att du är en person jag en gång kände och som en gång gjorde mig lycklig, men du hade så otroligt fel.
Din envishet och tjurskallighet hindrade dig från förändring och insikt. Din stolthet var det som slutligen gjorde att jag valde att släppa dig, och normalt sparar jag nycklar till dörrar jag stänger, men den jag drämde igen efter dig sista gången du sårade mig låste jag med en nyckel som fick hamna på botten av en djup tjärn.

Denna text hör inte hemma på sociala medier och får inte delas, men den förtjänar att publiceras öppet för alla de personer som lever i förhållanden med människor som får dem att känna sig små och obetydliga. Den är också tillägnad personer som kanske gått igenom tider som den jag beskriver och som ännu inte orkat ställa sig upp och ge fingret åt sina spirituella energisnyltare. Jag vet minst en, en nära vän, som haft en relation till samma person som människan som sårade mig så många gånger. Det är dags att resa sig nu. Du är inte fel, min kära vän. Hon fick mig att tro att det var fel till och med på dig. Det är det INTE! Du är för bra för tjurskalliga och envisa energitjuvar, that’s all! Förlåt för att jag föll i fällan och stängde dig ute! Never again will it happen!

Lycka ska kännas i hjärta och själ. Kärlek är när man har feber tillsammans och tjaffsar o vem som ska hämta febertermometern. Kärlek är när den du älskar sätter sig tätt intill och tar din hand, ser dig djupt i ögonen och säger “Jag älskar dig varje sekund” medan du känner att livet rinner ur dig och som genom det får dig att känna att livet kommer tillbaka.

Kärlek är när den du älskar avbryter dig mitt i en mening när du babblar på i din ADHD och går ner på knä och frågar om du vill gifta dig med honom och du känner att tårarna sprutar och rösten sviker när du svarar “JA! Det fattar du väl att jag vill, pucko!”

Kärlek känns när den finns!


Här kommer ett litet tillägg i och med att över 200 personer på facebook omedelbart gillar att jag nu är förlovad med Johan.
Jag har inget intresse av att hänga ut någon egentligen, men när man använder tangentbordet lättvindligt så får man leken tåla! Jag ber inte om ursäkt för att ditt namn syns i skärmdumparna! Du har själv postat dina kommentarer offentligt!





Next »